Söndag 22/1 åkte jag upp till Hassela Ski Resort på en visningsresa. Det var jag och en grupp människor, vi var väl cirka 25 stycken. Jag och min väninna Sandra åkte upp och sedan var det ett fåtal jag kände och några vi lärde känna på bussen upp, mycket trevliga och roliga människor. Vissa som satt längst fram pratade jag inte alls något med. Vi hann inte vara uppe i Hassela mer än någon timme innan vi skulle ut på skotersafari men innan dess hann vi checka in, äta lunch och få en visning av hotellet och faciliteterna. Vi tog oss ner till skotercentret och plockade ut utrustning, kläder och hjälmar.
Först åkte alla i samlad karavan ut till Vildmarksbyn där turen skulle utgå ifrån....
Nu var det dags att provköra skotrarna. Johan som han hette, skoteruthyraren, började med att berätta att de var sjukt dyra i självrisk om man körde sönder någon skoter eller om det hände något. Jag frågade då om det inte fanns någon billigare skoter, då sa han - nej, ni klarar dessa, och mycket mera instruktioner fick vi inte innan det var dags att sitta upp. Sandra tog plats i förarsätet på en skoter och jag satte mig bakpå. Sandra frågade hur man startar och då först berättade Johan var gas och broms satt. Det verkade som han förutsatte att vi var vana skoteråkare utan att ha kollat vilken nivå vi låg på.
Vi startade denna helvetesmaskin och det var ett öronbedövande ljud, här pratar vi hästkrafter! Terrängen vi skulle köra i var hemsk, vi skulle först köra på en skogsstig för att komma upp på den pistade skoterleden. Medarna stod inte ens i spåren utan framskidan stod till vänster om en tall och det var väldigt bökigt att komma upp på skogsstigen, det var svårtkört och värsta puckelpisten i en tätväxt tallskog. Absolut inget för nybörjare, även de som hade kört tidigare hade vissa problem. För att komma iväg måste man ge väldigt mycket gas, vilket Sandra gjorde. Hela följet stannade till, då sa jag till Sandra, - jag tycker detta är skitläskigt, ska vi verkligen fortsätta? Då fick jag till svar av en skärrad röst -ja, jag är lika rädd jag. Sen började de framför oss gasa iväg och vi gjorde detsamma, men för att klara dessa puckelpister så antar jag att man måste ge mycket gas när man ska uppför och släppa efter när man åker nedför guppet. Men jag kände att det gick allt fortare och fortare…Och jag vet att leden vi skulle åka svängde till höger, men jag märkte, såg bara Sandras ryggtavla och trädtoppar, att vår skoter åkte i hög fart rakt fram och jag hann tänka, detta kommer att gå åt helvete, innan det bara tystnade och vi låg på marken i den kalla snön. Där förblev vi liggandes. Först var det alldeles tyst och jag började försiktigt försöka röra på kroppen, kände att fötterna och armarna var med. När jag försökte röra på benen så kände jag en ohygglig smärta. Sandra frågade - åh, gud hur gick det Carina? Hon tyckte också att mitt vänstra ben låg i så konstig vinkel. Det första jag sa var att jag behövde ha tag i en telefon för att ringa Björn och boka av vår efterlängtade Thailand-resa, som vi skulle iväg på två dagar senare. Därefter frågade jag hur det gick med skotern.
Gruppen och arrangörerna samlades runt oss och jag hörde hur de ringde ambulans och bad oss ligga helt stilla. De frågade gång på gång om vi frös. Men jag hade varma kläder på mig, dels mina egna och skoterkläderna vi hade lånat innan färden påbörjades. Jag bad Alexandra, som var en av arrangörerna att ta fram min kamera och ta bild på olycksplatsen. Tiden gick och jag blev otålig, kissnödig och frusen om händerna och frågade gång på gång när ambulansen skulle komma. Dom sa att den var på väg, men att den var tvungen att köra 6 mil i snöovädret. Till slut, efter ca 45 kalla minuter anlände räddningstjänst och ambulans. Jag hade flugit in mellan två tallar, och armen hade kilat in sig under en trädgren, så de var tvungna att såga av några grenar på trädet bredvid för att få loss mig. Ambulansmännen kände på min kropp, satte fast en stödkrage, därefter lyfte de upp mig på en bår och spände fast mig. Innan dess så sa de att jag hade bra utgångsläge, eftersom jag kunde röra på kroppen. De sa också att hade jag legat och inte känt något och inte haft ont då hade de varit riktigt oroliga, ja oroliga för att jag varit förlamad. Det var den värsta smärta jag hade känt, fram tills då. (Och då har jag ändå fött två barn). Sedan började de bära iväg mig skakandes på båren till ambulansen, så jag sa åt ambulanskillarna att ta det lugnt, för att dem faktiskt hade en skadad här. Då fick jag tillsvar - tyst, det är jag som är boss. Då tittade jag upp lite snett mot killen som sa det och sa. - du kan väl inte vara boss, du som är så ung. Jag fick till svar - du kommer från Stockholm va? Jag kunde inte annat än att börja skratta. Varför denna konstiga fråga??? Hm... märkligt.
De rullade in mig i ambulansen, jag frös och hackade tänder, så de lade ett varmt täcke över mig. Jag tittade på ambulansmännen och frågade vilka som var med mig i ambulansen, då svarade de - det är lugnt, vi båda är över 40 och båda är farsor. Vad de nu menade med det?! :-) Då sa jag - ja oftast är det ju det som är värst. Vad hon nu menade med det?! :-) ...De som var inne i ambulansen med mig, hette Andreas och Per. Jag fick en värmepåse som jag hade händerna på under hela ambulansfärden. De kopplade mig full med slangar och liknande. Jag hade fått smärtstillande, morfin antar jag så jag hade inte så ont när jag låg still men jag pratade och skämtade lite under resan, vad annat kunde jag göra, så ambulansmännen sa - ja ditt huvud verkar det iallafall inte vara något fel på, och skönt var ju det. Alltid något. Jag lovade dessa killar att sätta in en dagens-ros annons i deras Lokaltidning och det löftet kommer jag hålla. Sandra åkte i en annan ambulans.
