KS och Furuhöjden igen, operationen hade misslyckats

Vi åkte till KS och jag hade sååå otroligt ont och var lite orolig när ambulansmännen skulle flytta över mig från deras brits till sjukhussängen, men det gick bra och de var så försiktiga, de använde en glidbräda. Jag blev inskriven och så fick jag ligga en bra stund och vänta, vänta på Gunnar Nilsson. Tiden gick och jag hörde läkare som passerade utanför och jag sa till Björn - ger mig den på att Gunnar har gått hem innan jag får kontakt med honom. När jag kom in och frågade efter honom sa personalen att de precis såg hans ryggtavla försvinna men att han skulle komma tillbaka. Så småningom kom en läkare och hälsade och då frågade jag direkt var Gunnar var. - han har slutat sitt pass och gått hem fick jag till svar. Åh, vad jag blev besviken. Då säger läkaren - men vi andra läkare här är också otroligt duktiga. Det var ju inte riktigt det som det handlade om. Utan eftersom Gunnar sagt att han skulle komma förbi så hade jag ju hoppats på det och blev lite besviken. Efter någon timme blev jag skickad till röntgen och sedan tillbaka till akuten igen. Jag låg och stirrade upp i taket och Björn jobbade...

Tiden gick och till slut dök det upp en läkare, en tysk som hette typ Rudy, jag såg på hans blick redan när han kom fram att det inte stod rätt till.
Han presenterar sig och sedan sa han - tyvärr, vi ser här på röntgen att 3 av dina 6 skruvar har lossnat så vi måste göra om operationen.

Jag bara skrek rakt ut - nej, det kan inte vara sant. Jag började gråta men utan tårar, det var mera en besvikelse, frustation och rädsla än att jag var ledsen, tror jag.
Så efter en stund blev jag uppkörd på avdelningen, A22A igen, fastän till vänster om hissarna denna gång. Blev emottagen av samma nattpersonal som jag träffat tidigare och som jag inte gillade. De var otrevliga, kalla och saknade empati. Hade ingen förståelse för att sjuka människor är svaga människor som är rädda och att sjukhusmiljön kan vara otroligt skrämmande om man är ovan.

Det första tjejen som tog emot mig sa, var - jaha, nu är du tillbaka. Du kanske skulle ha kommit tidigare. Jaha, och det skulle jag då veta, det vill säga, att skruvarna lossnat? Hon sa att först av allt måste du duscha ikväll för att förbereda för operationen imorgon. Då sa jag - men jag har redan duschat idag. - Det hjälper inte, antingen duschar du nu eller så imorgon. Men jag försökte få henne att förstå, jag har så himla ont så jag kommer inte upp från denna sjukhussäng. - jo då, nu duschar du. Då sa jag med gråten i halsen - men om jag inte klarar det då kommer du bli så arg. Hennes min när hon tittade på mig - kommer jag att bli arg? Sedan efter det ändrade hon totalt attityd och sitt sätt mot mig, nästan på gränsen till att försöka vara trevlig. Jag lyckades komma in i duschen och med Björns hjälp blev jag ren. Sedan blev jag inkörd i en enkelsal, egentligen för 5 personer men jag fick ha rummet för mig själv då de förvarade en massa sängar där.

Skönt att slippa dela. Jag sov lite oroligt för jag var nervös inför operationen. På morgonen blev jag väckt av en sjuksköterska, Fredrik, som var helt underbar. Jättesnäll. Det togs prover och sedan fick jag besked att det inte skulle dröja så länge innan jag skulle få åka iväg till operation.

Efter någon timme då jag hade legat och våndats och oroat mig så kom de så slutligen och körde iväg mig till operation. Jag fick ligga utanför en stund och vänta, var väl kö antar jag. Det kom både narkosläkare och ortopeder och pratade med mig, bland annat Gunnar Nilsson. Till slut var det dags, och jag blev sövd. Sedan vaknade jag upp på uppvaket och där fick jag ligga ganska länge. Hade inte min mobiltelefon med mig utan den låg kvar i skåpet på salen så jag bad sköterskan kontakta Björn för att tala om att jag låg på uppvaket och att allt hade gått bra. Hon fick inte tag i honom så då säger människan - ja om han vore intresserad så skulle väl han ringa hit. Okey, jag förstår. Han är väl inte intressad längre då sa jag. När jag så småningom kom upp till avdelningen så satt Björn i väntrummet och hade suttit där sedan kl. 15.00 och väntat och klockan var väl närmare 19.00 när jag kom upp. Han hade frågat flera gånger, hur lång tid det skulle ta och fick till svar.- hon kommer snart.Jag fick någonting att äta när jag kom upp, tror jag. Inte riktigt säker. Har nog förträngt mycket av denna sjukhusvistelse. Emma var upp och hälsade på, Päivi och Martin också. Jag fick iallafall ligga på denna ensamma sal i 2 nätter, lite tråkigt och speciellt eftersom jag inte hade något TV på rummet. Men någon trevlig och snäll sköterska fixade iaf en TV till mig som de körde in på salen så jag hade lite sällskap.  Dag 3 fick jag flytta in till en 2-sal där jag och en äldre kvinna låg. Denna kväll började magen fungera eller egentligen var den som en uppblåst ballong och jag fick besök, Yvonne, Carina, Göran, Börn, Malin och Johan och jag kunde knappt vara trevlig, knappt koncentrera mig, hörde nästan inte vad de så, då jag var hur gasig som helst och försökte hålla igen. Dessutom är det jobbigt när man delar rum. Carina skämtade till det och tyckte jag skulle gasa på, men jag var lite orolig att kvinnan i sängen bredvid skulle tro att det var nyårsafton. På lördagen duschade jag och sedan kom en sjuktransport och hämtade mig för transport till Furuhöjden en än gång. Snälla, rara sköterskan Marie som jag tyckte så mycket om tog emot mig. Nina kom också och kramade om mig och önskade mig välkommen tillbaka fast det var ju ingen som egentligen ville träffa mig där såklart. Jag fick ett nytt rum denna gång. Anne, min kära Anne från Västerås hade haft planer på att komma och besöka mig på KS på lördagen men nu så fick hon åka till Täby, Furuhöjden istället, se vilka underbara tulpaner jag fick från henne och de levde länge...

Jag var på Furuhöjden ganska exakt 1 vecka, lördag-fredag och allt gick sin gilla gång. Hade inte alls lika ont denna gång. Behövde inte ha in bäcken på nätterna utan fick in en toastol som jag använde. Maten var god och jag gick ner och åt, tränade sjukgymnastik med Malin, hade besök som livade upp min tillvaro, Björn var där nästan varje kväll. Marie E kom ut igen, snälla söta. Ulla-Britt kom ut. Jag kom inte riktigt ihåg om jag hade fler besök. Hittade en skön sovställning som jag var tvungen att dokumentera så jag skulle veta hur jag skulle ha kuddarna :-)

Efter 1 vecka fick jag åka hem och nu var det stor skillnad sedan sist. Sjukgymnasterna som kom hem, hemsjukvården, ja alla som träffat mig tidigare sa att det inte gick att jämföra med sist.

Jag var alldeles sönderstucken på benen, såg ut som värsta sprutnarkomanen.

När jag kom hem 4/2, efter första operationen

Jag kom hem så småningom. Skönt att vara hemma! Min gulliga granne Sulamit kom förbi, hon hade hört av sig flera gånger tidigare via sms och checkat läget, hur jag mådde. Carina, Göran och Cajsa kom över och hälsade på. Så här såg det ut när jag skulle vila första gången, visste inte riktigt hur och var jag skulle kunna ligga. Jag låg i Emmas säng, gick in från fotändan där jag hade en fåtölj placerad så jag kunde ha fötterna på den. Detta var det enda sätt jag kom på eftersom jag även skulle upp efteråt.

I början på veckan var det fullt hus, det kom sjukgymnast, arbetsterapeut, socialtjänsteman och besökte mig och så varje dag kom hemsjukvården och gav mig min dagliga fragmin-spruta (blodförtunnande). Jag sov i Fridas säng då vi hade satt på förhöjningsklossar på den. Jag var glad att vara hemma men smärtan kulminerade mer och mer och knakningarna och knäppningarna fortsatte. Sjukgymnasterna och hemsjukvården tyckte det verkade konstigt att jag skulle ha så ont. Jag grät och kom inte upp ur sängen, när jag rörde mitt vänstra ben och bäcken så kändes det som att han en brinnande tändsticka som gick igenom hela benet. Björn hjälpte mig upp på toaletten på natten men det tog så lång tid och gjorde så ont så vi var tvungna att åka och köpa ett bäcken. Emma kom hit och hjälpte till en dag med mat och med vardagliga bestyr. Hon kom hit vid 12-tiden och när jag gick och tog eneftermiddagslur vid halv fyra så var hon så slut så hon gick också och vilade. Hon sa - det är jobbigare att vara här och ta hand om dig dessa timmar som att jobba 8-20 på El-giganten. Hahaha. Vilken jämförelse. Emma och Björn försökte hjälpa mig upp på tisdagmorgonen, men det gick knappt. Tog hur lång tid som helst, de peppade, de lade böcker i olika staplar så jag skulle kunna ta ner benet försikigt, först på högsta och sedan lite lägre och lite lägre. Jag grät och hade sååå sjuuuuuuuukt ont. Tror de tyckte jag var pjåkig. Hade besök inplanerat på kvällen och även dagen efter men jag insåg att jag inte klarade detta så länge till men hur gör jag då med besöken?! Varför ska man börja tänka på andra när man lider alla helvetes kval, helt galet! Åt middag vid köksbordet men hade sagt till Björn innan att jag kunde stå och äta för jag vågade inte sätta mej med risk för att inte komma upp. Men satte mig iallafall till slut. Det var som jag befarade, kom inte upp ur stolen. Då sa jag till Björn, gråtande, vi måste ringa efter en ambulans, jag kan inte ha det så här, kan inte vara normalt. Men var noga med att poängtera - säg till ambulansen att det inte är panik, de behöver inte ha blåljusen på. Fick höra från SOS Alarm att de som oftast är försiktiga och tycker det känns jobbigt att beställa ambulans, det är  i regel de som behöver komma under vård snabbast. Var orolig att grannarna skulle börja undra, om det kom en ambulans med påslagna sirener, eller att det skulle kännas pinsamt om de kom med blåljus på och sedan visade det sig att det inte var något fel på mig och att jag skulle bli hemskickad igen. Det tog ca 1 timme till ambulansen kom, det var tre stycken jättegulliga ambulansmän, eller en man (Peter från Östersund) och två kvinnor. Jag kände mig lite stressad när jag skulle lägga mig på britsen och eftersom jag hade så ont så gick det inte så fort. De lugnade mig med att jag skulle ta den tid på mig som jag behövde, de var där för min skull. Innan vi åkte upp så fick jag ett samtal från en av mina operationsläkare, Gunnar Nilsson som jag hade ringt och sökt i två dagar. Vi hade beställt ambulansen till SÖS eftersom vi bor på Södermalm men då sa Gunnar - åk hit till KS direkt, eftersom du är opererad här och vi har dina journaler här. Jag trodde i min enfald att man skulle och måste åka till sitt närmaste sjukhus. Gunnar sa - säg till att de söker mig när du kommer hit

På KS och Furuhöjden

Till slut var vi så framme vid KS där traumateamet stod beredda och tog emot mig. Trots att jag nästan aldrig ser på TV och definitivt inte sjukhusserier så har man ju ändå sett några sekvenser flimra förbi och precis, precis så var det. De småsprang in i salen med mig på sjukhusbritsen. Jag kom in i en sal där det var en massa människor med rockar och hucklen på sig, min första kommentar var - va, är det min överraskningsfödelsedags i förskott. Jag togs emot av en färgad läkare som presenterade sig och då blev jag övertygad att detta måste vara en film eller tv-serie, typ Greys anatomy. Helt plötsligt var det inga människor i min närheten och jag blev inkörd i olika typer av röntgenapparater och då fick jag plötsligt för mig att jag var på en annan planet, i en rymdfarkost och att jag var helt ensam, åh vilken obehaglig och läskig känsla. Efter röntgen så dök det upp en massa människor igen och då skulle de börja klämma och känna. Hade fram tills nu haft en korsett på mig över bäckenet men den togs bort och det gjorde otroligt ont. Sedan skulle de vända mig på sidan för att känna på ryggen, jag bönade och bad att jag skulle slippa för jag hade känt tidigare när jag vid ett tillfälle hade blivit vänd på att den smärtan var så vidrig, går knappt att beskriva i ord. Det var som eld rakt igenom från höften/bäckenet rakt ner i hela benet och ner i foten. De lade mig på en glidbräda och rullade mig ett halvt varv, jag skrev och grät, gjorde så sjukt ont. De kände och rullade tillbaka mig och sa att allt kändes okey. Nu var det dags att få åka till CIVA-centralintensiven för att ligga där över natten, jag skulle opereras dagen efter. Jag var fortfarande helt skärrad när jag kom dit så den snälla sköterskan Mats som försökte prata med mig fick inte så trevliga svar tillbaka, jag var ju helt tagen och chockad av smärtan. När jag sedan kom till sans och hade lugnat ner mig lite så fick jag be honom om ursäkt, men han sa att det absolut inte gjorde något, han förstod mig. Björn kom ganska direkt efter jag kommit in på CIVA och satt där med mej, det var otroligt skönt men jag var väl sådär att ha att göra med, halvt borta, heldrogad och lite halvväck. Ringde runt till min närmsta släkt och närmsta vänner, de jag inte hade hunnit ringa tidigare eller som Björn hade kontaktat. Emma jobbade till kl. 20.00 men hon ville gärna komma upp direkt därefter så hennes svärmor skjutsade in henne till KS, så hon och Björn satt där en stund tillsammans sedan så var det skiftbyte, det vill säga Björn åkte hem och Emma satt kvar. Jag tyckte synd om henne som skulle sitta med mig så jag sa flera gånger - ska du inte åka. Hon tittade på mig och sa - vadå, vill du inte ha sällskap. Klart jag ville, men jag sov, sluddrade osammanhängande och pratade om vart annat. Men som Emma sagt och jag läst på hennes blogg, vi både skrattade och grät. Innan Björn åkte iväg så hade Emma och han tittat på apparaturen och såg när jag skulle börja yra då alla kurvor gick upp, tydligen då jag fick mera smärtlindring. Jag pratade med sköterskan Mats och mitt i allt kom jag på mig själv med att jag sagt, - ja med hästarna. Ops. Jag frågade Mats - sa jag något om hästarna. Ja sa han och log. Oj då, vet inte vad jag surrade om. Emma ville ta en bild på mig där jag låg men jag ville inte, kände mig så ofräsch och ful, somnade in en snabbis, vaknade till och frågade Emma om jag fick se bilden - men jag tog ju ingen bild, fick ju inte. Jag somnade igen, vaknade till och ställde samma fråga. Sedan när Emma och jag pratade om något så sa jag - men det kommer du väl ihåg Emma, det var ju på mormors begravning, dvs min mammas begravning. Då tittar Emma på mig och säger - men, mamma, du var 17-år när mormor dog och jag var inte född då. Ja just det, så var det. Emma åkte hem vid 00-tiden och på natten hade jag en gullig sköterska hos mig som hette Bettina. På morgonen löstes hon av, av Marianne. En lite äldre sköterska, hörs ju på namnet som var lite tuffare och mer bestämd. Men jag tyckte mycket om henne, hon var väldigt bra, jag kände mig verkligen trygg med henne. Det kom in operationsläkare, narkosläkare och berättade hur operationen skulle gå till. Björn var med mig på morgonen och fram tills jag blev körd till operation. Jag var väldigt nervös och spänd. Jag träffade narkosläkarna och sedan minns jag inget mera förräns jag vaknade upp på uppvaket. Jag hade hoppats på en smörgås och te på uppvaket, det hade jag nämligen fått på Sabbatsberg när jag opererade min ganglion på fingret tidigare, men det var ju klart. Därifrån fick  jag ju gå direkt efter operationen.

Detta roade sig mina döttrar med, medans de väntade på mig. Malin flätade Emmas hår.

Nu fick jag mitt te på avdelningen istället. Jag blev uppkörd till avdelningen A22A, där väntade Björn, Malin och Emma, alla med varsin bukett vackra blommor och så fick man inte ha blommor där, så surt. De små liven (iaf döttrarna) hade tagit sina hårt förvärvade pengar och köpt blommor för.

Men Björn tog hem dessa och satte i vatten och plåtade så jag fick iallafall se bilder på hur de såg ut.







Jag fick mitt efterlängtade te och blåbärs-soppa som Emma fick hjälpa till att få i mig.

Här blir jag matad med blåbärssoppa!



Blommorna som Björn, Emma och Malin gav mig
på KS och som man inte fick ha däruppe.



Jag hade enkelrum med TV, hur lyxigt som helst. Jag blev liggande på KS i tre dagar och på dessa tre dagar hann jag med att få mera besök, min sambo såklart, han, mitt <3 var hos mig så mycket han kunde. Sofie var förbi och besökte mig, mina svärföräldrar kom upp, Kicki hälsade på. Moster Ulla-Britt kom. Annika kom förbi. Under sjukhusvistelsen skulle jag försöka få igång magen, vilket jag lyckades med sådär. Låg bara rakt upp och ner i sängen på en typ luftmadrass, en madrass som kändes som den var fylld med luft, hade inte ont för jag hade ryggmärgsbedövning de första två dygnen som de sedan tog bort. Jag var så stucken och blå överallt, hade infarter eller vad det heter, fulla händerna och på fötterna. De gav mig fragminsprutor i magen. Jag fick träffa en sjukgymnast och försöka gå med gåstol, gick väl inget vidare. När jag reste mej upp och försökte stödja på ena benet, bara högerbenet jag fick stödja på gjorde det så ont och så var jag rädd och bräcklig. På fredagen bedömde de iallafall att jag var mogen att åka vidare till Furuhöjdens rehabiliteringshem i Täby. När transporten kom och hämtade mig efter att jag fått av mig sjukhuskläderna men fått låna joggingoverall så satte de mej på britsen, men tydligen kom jag för långt ner för en av männen som skulle köra mig lyfte upp mig i armarna, typ drog upp mej. Det gjorde skitont, jag skrek och det kändes som om överkroppen och underkroppen separerades. Det var inte okey och förresten hade denna man några sjukvårdskunskaper?! Vad vet jag?

Rummen på Furuhöjden

Jag blev körd till Furuhöjdens rehabiliteringshem i Täby, det är ett bra ställe som jag kan rekommendera... http://furuhojden.se/ De har 44 enkelrum. Varje rum har dusch och toalett, tv, radio och telefon. Avgiftsfritt trådlöst internet. Alla rum är utrustade med larmsignal. Första dagarna på Furuhöjden fick jag lära mig att gå på toaletten, att torka mig själv, wow vilket framsteg... :-) Lära mig sitta på en duschstol och duscha. Hade hjälp första gången sedan klarade jag det själv. De hade god mat därute. De första dagarna åt jag på rummet sedan så var jag tvungen att ta mig ner till matsalen, med rullstolen och sedan med mitt gåstativ. Försökte mygla så jag kunde åka rullstol varje dag men jag blev genomskådad och då fick jag bassning, å byta till mitt gåstativ...Hahaha. När jag hade besök så passade jag på att äta på rummet, man kunde även köpa mat till besökare och det var jättebra och skönt att få sällskap. Insåg att det var trevliga människor och att det var kul att komma ner i matsalen och få lite sällskap, nu kände jag mig ju otroligt ung i jämförelse med andra. Medelåldern låg väl på ungefär 75 år.

Ibland fick vi till och med dessert, yummie... :-) Men å andra sidan jag var lite petig med maten när jag var där, dels hade jag inte så mycket matlust och dels vågade jag inte äta onyttigt för risken att gå upp i vikt när jag inte tränade och mest låg i sängen eller satt i en fåtölj. Men det var då det...hahaha. Jag fick också höra att risken för att gå upp i vikt är obefintlig när man är under en läkningsprocess, kroppen behöver allt den kan få för att läka ihop, detta inkluderar även onyttiga saker. Fick en del choklad av mina besökare men det bjöd jag bort. Mina besökare bestod av Marie Engström, Carina. C, Carina F, Ulla-Britt, Emma, Malin, Ittan, Marie Edlund och Björn såklart, och han var där varje kväll.

För det mesta kunde det se ut på detta sätt då det var lunch eller middag. Patienterna, eller gästerna som vi kallades på Furuhöjden stod beredda i startgroparna, kö till hissen.. :-)

Kö till matsalen :-)

Sängen på Furuhöjden var otroligt skön, sov gott, för det mesta...

Med lite värktabletter och sömntabletter i kroppen så funkade det.

Hade en stadig tid med den gulliga sjukgymnasten Malin varje dag. Hon visade mig olika övningar jag skulle göra, hon var en riktig slavdrivare emellanåt. Här mäter hon hur pass mycket jag kan vinkla mitt vänster ben...

Varje dag var det gymnastikpass och jag gick på det två gånger. Det var lite skillnad mot de pass jag vanligtvis går på, på World Class, spinning, body combat och body jam. Nej, här gällde det att till 60-tals musik sitta på en stol och böja sig ner och upp igen. Vrida sig från vänster sida till höger sida. Man fick en liten rispåse som man skulle hålla i höger handen och föra den bakom ryggen, ta emot påsen med vänster handen och byta hand på framsidan igen. Ja, detta var en ny erfarenhet.

Gymnastikpassen på Furuhöjden

Nu var det så dags att få åka hem. Kvällen innan jag skulle bli utskriven så kom snälla Marie från Åkersberga och hälsade på. Hon satt där med Björn och mig en fredagkväll, så snäll. Det hade tidigare under dagen börjat knäppa och knaka så konstigt i höften/bäckenet och jag tyckte att det var lite läskigt. Det gjorde även mer ont än vanligt. När Marie kom så pratade vi om det och hon förstod min oro. Jag frågade också en sköterska som sa att hon skulle kolla med läkaren innan jag blev utskriven varför det lät så. På morgonen då jag skulle bli utskriven så hade jag så ont så jag knappt kunde komma upp ur sängen, satt på sängkanten och grät och när sköterskan kom in så sa hon - ja, ja, försök ta dig upp och om det inte funkar så ring på klockan. Varför reagerade ingen?! Skulle det knaka och knäppa, skickar man hem någon som har så ont så hon gråter?! Jag duschade och väntade in sjuktransporten och i den allmänna stressen och villervallan så glömdes det alldeles bort att någon skulle fråga läkaren om han visste varför det knäppte och knakade.

På Hudiksvalls sjukhus

Till slut kom vi fram till  Hudiksvalls sjukhus, ambulansmännen körde in mig på akuten. Jag var fortfarande otroligt kissnödig så jag kommer inte exakt ihåg allt som hände för att jag var så spänd. Jag blev undersökt, röntgad, det togs massa prover, fick nålar fulla armarna och dropp. Jag hade otroligt ont och fick smärtlindring med däremot så domnade båda fötterna bort hela tiden. Jag fick be personalen om att dom skulle massera mina fötter för att försöka få tillbaka känseln. De var jättesnälla och försökte hjälpa mig. De var tvungna att klippa sönder mina kläder, så jag låg där mer eller mindre naken på den stenhårda britsen. Jag försökte få tag på en telefon att låna, eftersom min mobil låg kvar på hotellrummet i Hassela. Jag ville kontakta mina närmaste anhöriga, mina två döttrar och min sambo. Jag ville att de skulle få beskedet direkt från mig och inte av någon annan. Ingen av de tre gick att få tag på först. Mina döttrar svarade inte, och min sambo var på väg hem från Sälen. Jag ringde då upp min exman, tillika mina barns far och berättade vad som hade hänt, och bad honom försöka få tag på döttrarna för att be dom ringa mig. Jag ville inte heller att han skulle berätta vad som har hänt. Till slut fick jag tag på samtliga. Björn hade precis kommit hem från Sälen men erbjöd sig att komma upp till Hudiksvall dagen efter men jag sa att jag förmodligen skulle få åka ner till Stockholm, KS eller Uppsala, Akademiska sjukhuset, beroende på var de valde att operera mig. Fick också tag på både Malin och Emma och de blev nog lite chockade men tror de tyckte de var skönt att jag själv ringde upp och jag lät nog ganska samlad. Emma trodde inte på mig först, hon trodde att jag drev med henne. Hon frågade typ tre gånger om jag verkligen var seriös. Sedan var hennes nästa kommentar - hur dum får man vara, kan väl inte ut och åka skoter när du ska åka till Thailand två dagar senare. Efter en liten stund fick jag ett sms där det stod, - mamma, jag älskar dig mest av allt. Hon fick väl lite dåligt samvete för hennes kommentar, men å andra sidan kan jag nästan förstå henne. Malin blev ledsen direkt när vi pratades vid och då blev jag ju också såklart ledsen men försökte trösta henne och säga att med tanke på olyckan så var detta det bästa scenariot, fanns två värre, dels att jag hade blivit helt förlamad eller att jag hade omkommit. Jag fick ligga på intensiven på Hudik för observation på natten. Jag var fortfarande kissnödig för jag hade inte lyckats kissa sedan innan olyckan så till slut fick de sätta in en kateter, de hade sagt innan att du får kissa på dej, kissa i sängen, det är helt okey. Jag låg som i dvala, men tror att det kom sköterskor varje timme och tog prover på mig, vilket var otroligt bra. De var supertrevliga där uppe och för varje gång det dök upp en ny person eller ett nytt arbetspass så kom alla förbi och presenterade sig. "Mina" gulliga ambulanskillar kom förbi flera gånger för att kolla läget, tror de kom in två gånger när jag låg på akuten och en gång när jag låg på intensiven. Det kallar jag empati och omsorg/omtanke. Tror det är stor skillnad att ligga på ett landsortssjukhus mot att ligga på ett stort sjukhus i en storstad, människorna är varmare, mjukare och har mer tid på ett mindre sjukhus. På morgonen efter när de berättade att jag skulle bli skickad till Karolinska med ambulanshelikopter så ville jag inte åka, jag försökte med allt, sa - jag vill inte åka, tror ni är mycket snällare här uppe. Det hjälpte dock inte. Jag blev hämtad och körd i ambulans till en helikopter som stod och väntade. Supertrevlig personal som var med, både helikopterförarna, trots att jag knappt pratade med dom och även sjukvårdarna som var med. Helikopterfärden var ingen angenäm resa. Jag har åkt helikopter två gånger tidigare och då var det riktigt roligt och mysigt. Men nu, med tanke på att jag låg på en brits, ca 40 cm upp till taket, kopplad med slangar och såg två små fönster men kunde tyvärr inte se ut genom dessa eftersom de var på sidan och jag låg och stirrade rakt upp i taket. Hade hörselkåpor på mig och ingen hörde vad jag sa när jag försökte säga något. Fick lite klaustrofobiska tankar, började hyperventilera efter en stund och började tänka på att jag kanske skulle få panik och börja skrika och slita ut slangarna. Försökte sova men det gick inte.