På Hudiksvalls sjukhus

Till slut kom vi fram till  Hudiksvalls sjukhus, ambulansmännen körde in mig på akuten. Jag var fortfarande otroligt kissnödig så jag kommer inte exakt ihåg allt som hände för att jag var så spänd. Jag blev undersökt, röntgad, det togs massa prover, fick nålar fulla armarna och dropp. Jag hade otroligt ont och fick smärtlindring med däremot så domnade båda fötterna bort hela tiden. Jag fick be personalen om att dom skulle massera mina fötter för att försöka få tillbaka känseln. De var jättesnälla och försökte hjälpa mig. De var tvungna att klippa sönder mina kläder, så jag låg där mer eller mindre naken på den stenhårda britsen. Jag försökte få tag på en telefon att låna, eftersom min mobil låg kvar på hotellrummet i Hassela. Jag ville kontakta mina närmaste anhöriga, mina två döttrar och min sambo. Jag ville att de skulle få beskedet direkt från mig och inte av någon annan. Ingen av de tre gick att få tag på först. Mina döttrar svarade inte, och min sambo var på väg hem från Sälen. Jag ringde då upp min exman, tillika mina barns far och berättade vad som hade hänt, och bad honom försöka få tag på döttrarna för att be dom ringa mig. Jag ville inte heller att han skulle berätta vad som har hänt. Till slut fick jag tag på samtliga. Björn hade precis kommit hem från Sälen men erbjöd sig att komma upp till Hudiksvall dagen efter men jag sa att jag förmodligen skulle få åka ner till Stockholm, KS eller Uppsala, Akademiska sjukhuset, beroende på var de valde att operera mig. Fick också tag på både Malin och Emma och de blev nog lite chockade men tror de tyckte de var skönt att jag själv ringde upp och jag lät nog ganska samlad. Emma trodde inte på mig först, hon trodde att jag drev med henne. Hon frågade typ tre gånger om jag verkligen var seriös. Sedan var hennes nästa kommentar - hur dum får man vara, kan väl inte ut och åka skoter när du ska åka till Thailand två dagar senare. Efter en liten stund fick jag ett sms där det stod, - mamma, jag älskar dig mest av allt. Hon fick väl lite dåligt samvete för hennes kommentar, men å andra sidan kan jag nästan förstå henne. Malin blev ledsen direkt när vi pratades vid och då blev jag ju också såklart ledsen men försökte trösta henne och säga att med tanke på olyckan så var detta det bästa scenariot, fanns två värre, dels att jag hade blivit helt förlamad eller att jag hade omkommit. Jag fick ligga på intensiven på Hudik för observation på natten. Jag var fortfarande kissnödig för jag hade inte lyckats kissa sedan innan olyckan så till slut fick de sätta in en kateter, de hade sagt innan att du får kissa på dej, kissa i sängen, det är helt okey. Jag låg som i dvala, men tror att det kom sköterskor varje timme och tog prover på mig, vilket var otroligt bra. De var supertrevliga där uppe och för varje gång det dök upp en ny person eller ett nytt arbetspass så kom alla förbi och presenterade sig. "Mina" gulliga ambulanskillar kom förbi flera gånger för att kolla läget, tror de kom in två gånger när jag låg på akuten och en gång när jag låg på intensiven. Det kallar jag empati och omsorg/omtanke. Tror det är stor skillnad att ligga på ett landsortssjukhus mot att ligga på ett stort sjukhus i en storstad, människorna är varmare, mjukare och har mer tid på ett mindre sjukhus. På morgonen efter när de berättade att jag skulle bli skickad till Karolinska med ambulanshelikopter så ville jag inte åka, jag försökte med allt, sa - jag vill inte åka, tror ni är mycket snällare här uppe. Det hjälpte dock inte. Jag blev hämtad och körd i ambulans till en helikopter som stod och väntade. Supertrevlig personal som var med, både helikopterförarna, trots att jag knappt pratade med dom och även sjukvårdarna som var med. Helikopterfärden var ingen angenäm resa. Jag har åkt helikopter två gånger tidigare och då var det riktigt roligt och mysigt. Men nu, med tanke på att jag låg på en brits, ca 40 cm upp till taket, kopplad med slangar och såg två små fönster men kunde tyvärr inte se ut genom dessa eftersom de var på sidan och jag låg och stirrade rakt upp i taket. Hade hörselkåpor på mig och ingen hörde vad jag sa när jag försökte säga något. Fick lite klaustrofobiska tankar, började hyperventilera efter en stund och började tänka på att jag kanske skulle få panik och börja skrika och slita ut slangarna. Försökte sova men det gick inte.