När jag kom hem 4/2, efter första operationen

Jag kom hem så småningom. Skönt att vara hemma! Min gulliga granne Sulamit kom förbi, hon hade hört av sig flera gånger tidigare via sms och checkat läget, hur jag mådde. Carina, Göran och Cajsa kom över och hälsade på. Så här såg det ut när jag skulle vila första gången, visste inte riktigt hur och var jag skulle kunna ligga. Jag låg i Emmas säng, gick in från fotändan där jag hade en fåtölj placerad så jag kunde ha fötterna på den. Detta var det enda sätt jag kom på eftersom jag även skulle upp efteråt.

I början på veckan var det fullt hus, det kom sjukgymnast, arbetsterapeut, socialtjänsteman och besökte mig och så varje dag kom hemsjukvården och gav mig min dagliga fragmin-spruta (blodförtunnande). Jag sov i Fridas säng då vi hade satt på förhöjningsklossar på den. Jag var glad att vara hemma men smärtan kulminerade mer och mer och knakningarna och knäppningarna fortsatte. Sjukgymnasterna och hemsjukvården tyckte det verkade konstigt att jag skulle ha så ont. Jag grät och kom inte upp ur sängen, när jag rörde mitt vänstra ben och bäcken så kändes det som att han en brinnande tändsticka som gick igenom hela benet. Björn hjälpte mig upp på toaletten på natten men det tog så lång tid och gjorde så ont så vi var tvungna att åka och köpa ett bäcken. Emma kom hit och hjälpte till en dag med mat och med vardagliga bestyr. Hon kom hit vid 12-tiden och när jag gick och tog eneftermiddagslur vid halv fyra så var hon så slut så hon gick också och vilade. Hon sa - det är jobbigare att vara här och ta hand om dig dessa timmar som att jobba 8-20 på El-giganten. Hahaha. Vilken jämförelse. Emma och Björn försökte hjälpa mig upp på tisdagmorgonen, men det gick knappt. Tog hur lång tid som helst, de peppade, de lade böcker i olika staplar så jag skulle kunna ta ner benet försikigt, först på högsta och sedan lite lägre och lite lägre. Jag grät och hade sååå sjuuuuuuuukt ont. Tror de tyckte jag var pjåkig. Hade besök inplanerat på kvällen och även dagen efter men jag insåg att jag inte klarade detta så länge till men hur gör jag då med besöken?! Varför ska man börja tänka på andra när man lider alla helvetes kval, helt galet! Åt middag vid köksbordet men hade sagt till Björn innan att jag kunde stå och äta för jag vågade inte sätta mej med risk för att inte komma upp. Men satte mig iallafall till slut. Det var som jag befarade, kom inte upp ur stolen. Då sa jag till Björn, gråtande, vi måste ringa efter en ambulans, jag kan inte ha det så här, kan inte vara normalt. Men var noga med att poängtera - säg till ambulansen att det inte är panik, de behöver inte ha blåljusen på. Fick höra från SOS Alarm att de som oftast är försiktiga och tycker det känns jobbigt att beställa ambulans, det är  i regel de som behöver komma under vård snabbast. Var orolig att grannarna skulle börja undra, om det kom en ambulans med påslagna sirener, eller att det skulle kännas pinsamt om de kom med blåljus på och sedan visade det sig att det inte var något fel på mig och att jag skulle bli hemskickad igen. Det tog ca 1 timme till ambulansen kom, det var tre stycken jättegulliga ambulansmän, eller en man (Peter från Östersund) och två kvinnor. Jag kände mig lite stressad när jag skulle lägga mig på britsen och eftersom jag hade så ont så gick det inte så fort. De lugnade mig med att jag skulle ta den tid på mig som jag behövde, de var där för min skull. Innan vi åkte upp så fick jag ett samtal från en av mina operationsläkare, Gunnar Nilsson som jag hade ringt och sökt i två dagar. Vi hade beställt ambulansen till SÖS eftersom vi bor på Södermalm men då sa Gunnar - åk hit till KS direkt, eftersom du är opererad här och vi har dina journaler här. Jag trodde i min enfald att man skulle och måste åka till sitt närmaste sjukhus. Gunnar sa - säg till att de söker mig när du kommer hit