På KS och Furuhöjden

Till slut var vi så framme vid KS där traumateamet stod beredda och tog emot mig. Trots att jag nästan aldrig ser på TV och definitivt inte sjukhusserier så har man ju ändå sett några sekvenser flimra förbi och precis, precis så var det. De småsprang in i salen med mig på sjukhusbritsen. Jag kom in i en sal där det var en massa människor med rockar och hucklen på sig, min första kommentar var - va, är det min överraskningsfödelsedags i förskott. Jag togs emot av en färgad läkare som presenterade sig och då blev jag övertygad att detta måste vara en film eller tv-serie, typ Greys anatomy. Helt plötsligt var det inga människor i min närheten och jag blev inkörd i olika typer av röntgenapparater och då fick jag plötsligt för mig att jag var på en annan planet, i en rymdfarkost och att jag var helt ensam, åh vilken obehaglig och läskig känsla. Efter röntgen så dök det upp en massa människor igen och då skulle de börja klämma och känna. Hade fram tills nu haft en korsett på mig över bäckenet men den togs bort och det gjorde otroligt ont. Sedan skulle de vända mig på sidan för att känna på ryggen, jag bönade och bad att jag skulle slippa för jag hade känt tidigare när jag vid ett tillfälle hade blivit vänd på att den smärtan var så vidrig, går knappt att beskriva i ord. Det var som eld rakt igenom från höften/bäckenet rakt ner i hela benet och ner i foten. De lade mig på en glidbräda och rullade mig ett halvt varv, jag skrev och grät, gjorde så sjukt ont. De kände och rullade tillbaka mig och sa att allt kändes okey. Nu var det dags att få åka till CIVA-centralintensiven för att ligga där över natten, jag skulle opereras dagen efter. Jag var fortfarande helt skärrad när jag kom dit så den snälla sköterskan Mats som försökte prata med mig fick inte så trevliga svar tillbaka, jag var ju helt tagen och chockad av smärtan. När jag sedan kom till sans och hade lugnat ner mig lite så fick jag be honom om ursäkt, men han sa att det absolut inte gjorde något, han förstod mig. Björn kom ganska direkt efter jag kommit in på CIVA och satt där med mej, det var otroligt skönt men jag var väl sådär att ha att göra med, halvt borta, heldrogad och lite halvväck. Ringde runt till min närmsta släkt och närmsta vänner, de jag inte hade hunnit ringa tidigare eller som Björn hade kontaktat. Emma jobbade till kl. 20.00 men hon ville gärna komma upp direkt därefter så hennes svärmor skjutsade in henne till KS, så hon och Björn satt där en stund tillsammans sedan så var det skiftbyte, det vill säga Björn åkte hem och Emma satt kvar. Jag tyckte synd om henne som skulle sitta med mig så jag sa flera gånger - ska du inte åka. Hon tittade på mig och sa - vadå, vill du inte ha sällskap. Klart jag ville, men jag sov, sluddrade osammanhängande och pratade om vart annat. Men som Emma sagt och jag läst på hennes blogg, vi både skrattade och grät. Innan Björn åkte iväg så hade Emma och han tittat på apparaturen och såg när jag skulle börja yra då alla kurvor gick upp, tydligen då jag fick mera smärtlindring. Jag pratade med sköterskan Mats och mitt i allt kom jag på mig själv med att jag sagt, - ja med hästarna. Ops. Jag frågade Mats - sa jag något om hästarna. Ja sa han och log. Oj då, vet inte vad jag surrade om. Emma ville ta en bild på mig där jag låg men jag ville inte, kände mig så ofräsch och ful, somnade in en snabbis, vaknade till och frågade Emma om jag fick se bilden - men jag tog ju ingen bild, fick ju inte. Jag somnade igen, vaknade till och ställde samma fråga. Sedan när Emma och jag pratade om något så sa jag - men det kommer du väl ihåg Emma, det var ju på mormors begravning, dvs min mammas begravning. Då tittar Emma på mig och säger - men, mamma, du var 17-år när mormor dog och jag var inte född då. Ja just det, så var det. Emma åkte hem vid 00-tiden och på natten hade jag en gullig sköterska hos mig som hette Bettina. På morgonen löstes hon av, av Marianne. En lite äldre sköterska, hörs ju på namnet som var lite tuffare och mer bestämd. Men jag tyckte mycket om henne, hon var väldigt bra, jag kände mig verkligen trygg med henne. Det kom in operationsläkare, narkosläkare och berättade hur operationen skulle gå till. Björn var med mig på morgonen och fram tills jag blev körd till operation. Jag var väldigt nervös och spänd. Jag träffade narkosläkarna och sedan minns jag inget mera förräns jag vaknade upp på uppvaket. Jag hade hoppats på en smörgås och te på uppvaket, det hade jag nämligen fått på Sabbatsberg när jag opererade min ganglion på fingret tidigare, men det var ju klart. Därifrån fick  jag ju gå direkt efter operationen.

Detta roade sig mina döttrar med, medans de väntade på mig. Malin flätade Emmas hår.

Nu fick jag mitt te på avdelningen istället. Jag blev uppkörd till avdelningen A22A, där väntade Björn, Malin och Emma, alla med varsin bukett vackra blommor och så fick man inte ha blommor där, så surt. De små liven (iaf döttrarna) hade tagit sina hårt förvärvade pengar och köpt blommor för.

Men Björn tog hem dessa och satte i vatten och plåtade så jag fick iallafall se bilder på hur de såg ut.







Jag fick mitt efterlängtade te och blåbärs-soppa som Emma fick hjälpa till att få i mig.

Här blir jag matad med blåbärssoppa!



Blommorna som Björn, Emma och Malin gav mig
på KS och som man inte fick ha däruppe.



Jag hade enkelrum med TV, hur lyxigt som helst. Jag blev liggande på KS i tre dagar och på dessa tre dagar hann jag med att få mera besök, min sambo såklart, han, mitt <3 var hos mig så mycket han kunde. Sofie var förbi och besökte mig, mina svärföräldrar kom upp, Kicki hälsade på. Moster Ulla-Britt kom. Annika kom förbi. Under sjukhusvistelsen skulle jag försöka få igång magen, vilket jag lyckades med sådär. Låg bara rakt upp och ner i sängen på en typ luftmadrass, en madrass som kändes som den var fylld med luft, hade inte ont för jag hade ryggmärgsbedövning de första två dygnen som de sedan tog bort. Jag var så stucken och blå överallt, hade infarter eller vad det heter, fulla händerna och på fötterna. De gav mig fragminsprutor i magen. Jag fick träffa en sjukgymnast och försöka gå med gåstol, gick väl inget vidare. När jag reste mej upp och försökte stödja på ena benet, bara högerbenet jag fick stödja på gjorde det så ont och så var jag rädd och bräcklig. På fredagen bedömde de iallafall att jag var mogen att åka vidare till Furuhöjdens rehabiliteringshem i Täby. När transporten kom och hämtade mig efter att jag fått av mig sjukhuskläderna men fått låna joggingoverall så satte de mej på britsen, men tydligen kom jag för långt ner för en av männen som skulle köra mig lyfte upp mig i armarna, typ drog upp mej. Det gjorde skitont, jag skrek och det kändes som om överkroppen och underkroppen separerades. Det var inte okey och förresten hade denna man några sjukvårdskunskaper?! Vad vet jag?

Rummen på Furuhöjden

Jag blev körd till Furuhöjdens rehabiliteringshem i Täby, det är ett bra ställe som jag kan rekommendera... http://furuhojden.se/ De har 44 enkelrum. Varje rum har dusch och toalett, tv, radio och telefon. Avgiftsfritt trådlöst internet. Alla rum är utrustade med larmsignal. Första dagarna på Furuhöjden fick jag lära mig att gå på toaletten, att torka mig själv, wow vilket framsteg... :-) Lära mig sitta på en duschstol och duscha. Hade hjälp första gången sedan klarade jag det själv. De hade god mat därute. De första dagarna åt jag på rummet sedan så var jag tvungen att ta mig ner till matsalen, med rullstolen och sedan med mitt gåstativ. Försökte mygla så jag kunde åka rullstol varje dag men jag blev genomskådad och då fick jag bassning, å byta till mitt gåstativ...Hahaha. När jag hade besök så passade jag på att äta på rummet, man kunde även köpa mat till besökare och det var jättebra och skönt att få sällskap. Insåg att det var trevliga människor och att det var kul att komma ner i matsalen och få lite sällskap, nu kände jag mig ju otroligt ung i jämförelse med andra. Medelåldern låg väl på ungefär 75 år.

Ibland fick vi till och med dessert, yummie... :-) Men å andra sidan jag var lite petig med maten när jag var där, dels hade jag inte så mycket matlust och dels vågade jag inte äta onyttigt för risken att gå upp i vikt när jag inte tränade och mest låg i sängen eller satt i en fåtölj. Men det var då det...hahaha. Jag fick också höra att risken för att gå upp i vikt är obefintlig när man är under en läkningsprocess, kroppen behöver allt den kan få för att läka ihop, detta inkluderar även onyttiga saker. Fick en del choklad av mina besökare men det bjöd jag bort. Mina besökare bestod av Marie Engström, Carina. C, Carina F, Ulla-Britt, Emma, Malin, Ittan, Marie Edlund och Björn såklart, och han var där varje kväll.

För det mesta kunde det se ut på detta sätt då det var lunch eller middag. Patienterna, eller gästerna som vi kallades på Furuhöjden stod beredda i startgroparna, kö till hissen.. :-)

Kö till matsalen :-)

Sängen på Furuhöjden var otroligt skön, sov gott, för det mesta...

Med lite värktabletter och sömntabletter i kroppen så funkade det.

Hade en stadig tid med den gulliga sjukgymnasten Malin varje dag. Hon visade mig olika övningar jag skulle göra, hon var en riktig slavdrivare emellanåt. Här mäter hon hur pass mycket jag kan vinkla mitt vänster ben...

Varje dag var det gymnastikpass och jag gick på det två gånger. Det var lite skillnad mot de pass jag vanligtvis går på, på World Class, spinning, body combat och body jam. Nej, här gällde det att till 60-tals musik sitta på en stol och böja sig ner och upp igen. Vrida sig från vänster sida till höger sida. Man fick en liten rispåse som man skulle hålla i höger handen och föra den bakom ryggen, ta emot påsen med vänster handen och byta hand på framsidan igen. Ja, detta var en ny erfarenhet.

Gymnastikpassen på Furuhöjden

Nu var det så dags att få åka hem. Kvällen innan jag skulle bli utskriven så kom snälla Marie från Åkersberga och hälsade på. Hon satt där med Björn och mig en fredagkväll, så snäll. Det hade tidigare under dagen börjat knäppa och knaka så konstigt i höften/bäckenet och jag tyckte att det var lite läskigt. Det gjorde även mer ont än vanligt. När Marie kom så pratade vi om det och hon förstod min oro. Jag frågade också en sköterska som sa att hon skulle kolla med läkaren innan jag blev utskriven varför det lät så. På morgonen då jag skulle bli utskriven så hade jag så ont så jag knappt kunde komma upp ur sängen, satt på sängkanten och grät och när sköterskan kom in så sa hon - ja, ja, försök ta dig upp och om det inte funkar så ring på klockan. Varför reagerade ingen?! Skulle det knaka och knäppa, skickar man hem någon som har så ont så hon gråter?! Jag duschade och väntade in sjuktransporten och i den allmänna stressen och villervallan så glömdes det alldeles bort att någon skulle fråga läkaren om han visste varför det knäppte och knakade.